Vi kan väl ta en fika nån gång?
Jag fick precis hem ett nytt nummer av Damernas värld i brevlådan( Varför jag beter mig som att jag är typ 100 år och prenumerar på den är en annan historia) och hittar en krönika skriven av Rachel Molin. Jag småskrattar lite igenkännande när jag upptäcker att den handlar och den kommentar vi flesta nog vräkt ur oss nån gång...För att ha något att säga när man stöter på nån på stan eller på fyllan...För mig är det nog oftast den senare. Och det är just "Vi kan väl ta en fika nån gång?" Det känns ju helt ok och som en sak jag vekligen skulle vilja göra...Just då! När man vaknar upp dagen efter så kommer man på att det skulle bli lite halvstelt att gå och fika med någon man knappt känner. Men just då känns det ju som att man känner den här personen såå bra!
Jag och Lisa har tagit för vana att varje gång vi går ut och råkar så någon stackars Thailändare så flyger vi på dom och snackar loss. Det är skit kul och jag gillar verkligen thailändare! Men det kan lätt bli lite småjobbigt när man stöter på dom i nyktert inte lika pratsamt tillstånd....Detta hände en dag när vi skulle ut och käka lunch, en lite halvfet snabblunch på Maestro blev det denna gång...Lagom när vi kommit till kassan och ska betala tittar vi bakåt, och vilka sitter inte där? Jo,våra thaikompisar med ett bord ledigt precis brevid dom. Dom vinkar och ropar och jag vill sjunka genom golvet....Det värsta jag vet är nämligen också att sitta och prata engelska i Sverige...Speciellt en nykter måndag vid lunch....Det slutade med att vi snabbt som ögat bad killarna bakom disken om att få ta med våran mat istället(Jag tror jag lite forserat slängde ur mig "Ska vi inte äta på jobbet då? Sandra skulle nog va i lunchrummet..." och vinkade en gång till åt polarna och smet snabbt därifrån...Efteråt frågade vi oss själva vad vårat jävla problem egentligen är? Det känns så jävla typiskt svensk och det är inte så jag vill vara som person...Hur kan man ändra sig?
Jag och Lisa har tagit för vana att varje gång vi går ut och råkar så någon stackars Thailändare så flyger vi på dom och snackar loss. Det är skit kul och jag gillar verkligen thailändare! Men det kan lätt bli lite småjobbigt när man stöter på dom i nyktert inte lika pratsamt tillstånd....Detta hände en dag när vi skulle ut och käka lunch, en lite halvfet snabblunch på Maestro blev det denna gång...Lagom när vi kommit till kassan och ska betala tittar vi bakåt, och vilka sitter inte där? Jo,våra thaikompisar med ett bord ledigt precis brevid dom. Dom vinkar och ropar och jag vill sjunka genom golvet....Det värsta jag vet är nämligen också att sitta och prata engelska i Sverige...Speciellt en nykter måndag vid lunch....Det slutade med att vi snabbt som ögat bad killarna bakom disken om att få ta med våran mat istället(Jag tror jag lite forserat slängde ur mig "Ska vi inte äta på jobbet då? Sandra skulle nog va i lunchrummet..." och vinkade en gång till åt polarna och smet snabbt därifrån...Efteråt frågade vi oss själva vad vårat jävla problem egentligen är? Det känns så jävla typiskt svensk och det är inte så jag vill vara som person...Hur kan man ändra sig?
Kommentarer
Trackback
